mmajazeettergren

Vill ha ett annat liv, vill ha de jag hade förr. Inge stress, inge bråk med pojkvän, att kunna sova om nätterna. Försöker vara positiv men jag orkar fan inte längre, orkar inte med något, orkar inte med pojkvännen som alltid ska bråka o de tar kål på mig men kan ändå inte göra slut. Varför? är jag rädd för att bli ensam? Jag har ju varit ensam förut? Varför vill jag inte vara de nu? Eller är jag rädd att jag ska såra någon? Men just nu så är de jag som blir sårad. Vill kunna spola tillbaka tiden o göra om allt. Försöka få tillbaka min första kärlek, som jag aldrig fick. Förstår inte hur jag kan tänka på honom fortfarande, två är sen nu? Har så många frågor till mig själv o livet. Jag känner inte mitt hjärta bulta längre, jag känner en stor klump som vill ut o den bankar hårdare för varje dag, som om den kommer sprängas, som om den vill göra illa mig, eller är de jag som gör illa mig själv? Jag sa till mig själv att aldrig vara otrogen mot någon. Har varit de nu, mot två. Har inte sagt de till nån av dom. Det känns som jag är en hemsk människa som bara sårar alla. Känns som jag aldrig är hemma men jag har sovit hemma hela veckan. Vill att du ska ligga här bredvid mig o hålla om mig, men jag valde att lämna dig och du har gått vidare. Önska mina vänner kunde förstå, men de gör dom inte, inte ett dugg. De är två personer som vet vad som har hänt mig när jag var mindre, den senaste månaden så har jag tänkt på det hur mycket som helst o det är jätte jobbigt att komma hem o se mamma hemma. Är rädd hela tiden, vågar inte säga emot längre, allt känns helt annorlunda, jag känner inte som mig själv längre. Förvirrade text, jag vet. Precis så som jag känner mig nu.